Holy water är ett mineralvatten som produceras av Elevenpriests, bildat i Transylvanien i
mitten av 1800-talet. Elevenpriests ägnade sig i sin verksamhet åt välgörenhet och
vampyrbekämpning. I början av 1900-talet gick man under jorden med sin verksamhet
och fram till idag har man trott att de inte längre existerar. Men nu har de alltså tagit ett
steg ut ur mörkret och börjat med försäljning av bland annat detta heliga mineralvatten.

Historien om Elevenpriests

År 1847, i en liten by i norra Transylvanien, hittade två unga präster en hel familj som
hade blivit brutalt mördade. Föräldrarna låg döda med svårt sargade kroppar utanför
familjens hus. Tre av barnen hittades bragda om livet i sina sängar. Det fjärde barnet,
en pojke som endast var ett halvår gammal, var i mycket dålig kondition men dock vid liv.
Två stora rivsår från pannan och snett ned över hela ansiktet hade gjort att han hade
förlorat mycket blod varav han knappt hade någon puls.

De flesta i byn var övertygade om att det var de blodsugande bestarna till vampyrer som
var skyldiga till detta bestialiska dåd. Befolkningen hade länge levt i skräck, för det här
var inte första gången de blivit utsatta för vampyrernas blodtörst. De unga prästerna kände
en plikt och ett kall att ta hand om detta föräldralösa gossebarn. I och med det svor de
också en ed att; så länge vampyrerna härjade bland människorna skulle de viga sina liv till
att bekämpa dessa.

Efter en månad hade pojken återhämtat sig och var nu en pigg och glad liten krabat men
de två ärren som löpte över hela hans ansikte skulle för alltid göra honom påmind om vad
han och hans familj hade råkat ut för. Eftersom han inte hunnit få något namn så var det
upp till prästerna att ge honom ett passande sådant. Man hade redan en bild av hur hans
liv skulle se ut, men man bestämde ändå att när pojken nått 12-13 års ålder skulle man
berätta för honom om hans livsöde och utifrån det skulle han själv få välja sin väg i livet.

Prästernas tanke var att när man ansåg att han var mogen skulle han ta över ledarskapet
i den nystartade motståndsrörelsen mot vampyrerna. Efter många namnförslag enades
man om förnamnen Ionatan Alexandru där det sistnämnda skulle bli hans tilltalsnamn.
Ionatan betyder ”gud har gett” och Alexandru har betydelsen ”försvarare av mänskligheten”.
Den fullständiga betydelsen av namnet blev således ”Gud har gett oss en försvarare
av mänskligheten”.

Ryktet om prästerna och ”mirakelpojken”, som byborna kallade honom, spred sig snabbt
mellan kyrkorna i närheten och många ville nu ansluta sig till orden. Detta var något som
kunde innebära problem eftersom uppmärksamheten skulle göra att vampyrerna höll sig
undan sina gudslärda jägare. Därför togs ett beslut om att endast tio personer skulle
tillhöra den innersta kretsen där samtliga skulle vara präster. Alexandru fick nu också
sitt efternamn; Decebal, med betydelsen ”stark som tio”. Med det menade man att han
skulle alltid ha tio män bakom sig som vigt sina liv för honom och mänskligheten.

De tio prästerna byggde nu upp sin verksamhet samtidigt som de uppfostrade och såg
Alexandru växa upp. Man tränade sig i olika stridskonster, framför allt strid till häst
eftersom deras fiender hade en övernaturlig snabbhet. En egen smedja fanns till hands
där man utåt sett tillverkade lås och gångjärn men i själva verket var det mestadels vapen
man smidde där. Det mest framgångsrika sättet att jaga var dock inte med smidda vapen
utan med nät. Man spände i skymningen upp specialtillverkade och mycket starka nät
vid skogskanterna dit man sedan trängde nattvandrarna. När de väl satt fast ”sändes de
vidare” som man kallade det. Man sköt dem helt enkelt med armborst anpassade för
träpålar för det var ju endast pålning genom hjärtat som kunde döda en vampyr. Ett annat
vapen som användes var ett armborst som man sköt glaskulor med, ett så kallat
”förslöarvapen”. Kulorna var päronformade med en sylvass spets. Dessa var fyllda
med heligt vatten och utgjorde enorm skada då de skar igenom huden och vattnet gick
ut i blodet på bestarna.

Senare i slutet av 1800-talet skulle just dessa specialblåsta glaskulor uppmärksammas
av den sedemera världsberömde uppfinnaren Thomas Alva Edison. Det var vid ett uppdrag
i norra Tyskland, i närheten av Bremen, som en av Edisons medarbetare kom i kontakt med
prästerna. Vid ett informationsmöte fick han av en slump syn på glaskulorna och såg direkt
potentialen i dessa. Han fick då några tomma kulor som han visade för Edison. Det slutade
med att prästerna fick tillverka ett stort antal glaskulor i större format som sedan blev
världens första glödlampor.

Prästerna drev alltså framgångsrikt sin verksamhet även utanför Transylvaniens gränser.
På en tavla, som dock försvann i mitten av 1900-talet, illustrerades prästernas spektakulära
entré framför Uppsala domkyrka. Man reste i en svart vagn med storlek som ett mindre hus
som drogs av sex spann hästar plus fyra extra hästar som gick bakom. Vagnen inhyste alla
medlemmarna och ett stort lastutrymme för att frakta med sig alla förnödenheter till de långa
resorna.

År 1864 var Alexandru Decebal 17 år gammal och de två prästerna som följt honom sedan
han var ett spädbarn ansåg nu att han var redo att ta över ledarskapet för orden. Under
högtidliga former kröntes han till ”den förste Alexandru”, alltså mänsklighetens förste
försvarare. I samband med detta prästvigdes han också, trots sin ringa ålder. All makt över
Elvapräster låg nu i hans händer och det fanns aldrig några tvivel om hans ledarskap. Han
hade fått en mycket kärleksfull och trygg uppväxt med mycket lek och äventyr, dock med
en underton av allvar och tacksamhet till det mänskliga livet. Detta hade format honom till
en bestämd man med ett gott hjärta men också med en mycket stark övertygelse och tro
på en utrotning av vampyrrasen.

Alexandru hade nu också ett mycket respektingivande utseende med mörkt, långt hår och
en atletiskt byggd kropp. Ärren i hans ansikte var breda och det ena gick över hans vänstra
öga som han också var blind på. Sin unga ålder till trots var han nu den som hade mest
kunskap om vampyrerna, han visste hur de levde och hur de tänkte. Detta gjorde dock att
folket började spekulera i om han själv tillhörde rasen. Man resonerade i att han kan ju ha
blivit smittad vid attacken som barn. Rykten spreds att han var uppfödd på djurblod och att
han aldrig vistades i dagsljus. De Elvaprästerna blev utpekade som hycklare som
samarbetade med vampyrerna i stället för att bekämpa dem. Detta gjorde att man man
inom orden beslutade att mörklägga verksamheten helt och flyttade runt den i hela Europa.
Man höll för det mesta till under kyrkor eller i valv med nära anslutning till kyrkorna.

När folket såg vad Alexandru åstadkom under sina blodiga och våldsamma resor så kom
man dock till insikt och hyllade honom som en hjälte. Ryktena om att han själv skulle
tillhöra vampyrrasen bleknade därmed ganska snart. I början av 1900-talet fanns det nästan
inga vampyrer kvar som levde bland människorna. De flesta hade flyttut i skogarna för att
hålla sig undan den fruktade Decebal. Men det fanns en vampyr som alltid höll sig undan och
som alltid låg ett steg före Alexandru; den beryktade Varlivio. Historierna om Alexandru och
Varlivios katt och råtta-lek finns det många av och de slutar alltid med att Varlivio lyckas fly
från sina jägare.

Denna text är en kort sammanfattning av en fascinerande historia, berättad av en man vars
farfar var Alexandru Decebals närmsta man. Huruvida historien är sann eller ej är upp till var
och en att avgöra men en sak är säker; Elevenpriests tjänster och verk behövs lika mycket
idag som för 150 år sedan...